Shut Up and Run!!

Jag hade som så många andra kunnat skriva en uppsats om hur loppet var och hur det kändes. Från första staktaget till glidet in i mål. Nu gör vi på mitt sätt istället.

Idag satte det in, det berömda shoppingsuget. Man vet aldrig hur och när det slår till, det enda man vet är att man måste ha en plan för hur man ska hantera det. Jag tycker att jag hanterade det rätt bra idag.

Vasaloppet var ett fullskaligt krig. Mestadels känslomässigt och psykiskt. Jag har väl i och för sig gjort mig känd för min stålvilja, envishet och hårda pannben vid det här laget, men jag har aldrig kännt så mycket som jag kände idag. Jag var arg, för att jag var så dålig. Jag var glad, för att jag tog mig i mål, för att det var en sån upplevelse och fint väder. Jag var irriterad, för att folk ramlade framför mig när jag hade farten uppe och att jag ramlade. Ena sekunden ren glädje och andra sekunden gråten i halsen. Jag hörde hur det plingade till i telefonen längs vägen men hann aldrig kolla sms:en. Däremot pratade jag med Andersson efter drygt hälften och hon peppade mig. Jonatan ringde också och sa till mig att kriga vidare. Sen stod jag där, högst upp på sista backen och kunde staka mig i mål i en jäkla fart! En minut senare ringde Jessica, och då brast det. Jag grät och grät som ett litet barn. Hon överöste mig med komplimanger och jag var så besviken och utmattad på ett sätt men samtidigt så stolt över mig själv och när hon satte ord på det, när det var verklighet att jag klarat det, då brast det. Jag kan inte nog tacka Jessica för hur mycket den stöttning, det träningsnörderi och den vänskap hon bidragit med betyder!!! Du är bäst!! Sedan fortsatte gråtfesten när jag pratade med andra fina vänner som betyder så mycket för mig och som låter mig vara så naiv och galen som jag är:)

Idag skulle det ske, Vasan, eller ja Öppet Spår. 9 mil på skidor. Jag kan inte åka skidor, det märkte jag idag. Det var ett krig från start till mål med både ups and downs som hör till när man kör långlopp. Innan jag kör hela storyn tänkte jag dela med mig av lite tankar som dykte upp idag längs vägens gång.

Jag är en rastlös själ, energisk, rent av manisk ibland. Obotlig optimist dessutom och naiv och envis. Det är mitt utgångsläge. Så är det inte för alla, men ibland blir jag så trött på alla "realister". Listan av träningsbloggar som jag läser bara växer för varje dag och jag ska inte sticka under stolen med att det ger mig otrolig inspiration. Men. Det är så fruktansvärt mycket lagom-retorik där ute i cyberspace. Man måste sätta upp "rimliga" mål, man ska vara så försiktig och äta lagom av allt och träna lagom och...gäsp.... Nej. det behöver man inte. Man kan sätta upp fruktansvärt höga mål, det är inte fel att bli besviken på sig själv ibland om man inte når sina mål oavsett var de är satta. Livet går till stor del ut på att hantera besvikleser. Om vi då är så rädda för just detta och därför sätter upp mål som är "lagom", hur ska vi då utvecklas? Jag säger hellre att mitt mål är att köra Ironman Kalmar detta år parallellt med klassikern och ligger och spyr och tvingas bryta mitt i än att säga att jag ska springa milen på under 50 min om sju månader, när jag vet att om jag bara hade krigat, så hade jag kunnat göra det om en månad. Människor är så rädda för att misslyckas, så även jag ibland. Men jag övervinner min rädsla genom att utmana mig själv, på riktigt. Ingenting slår den känslan när man överträffar sig själv och når högt satta mål. Det är därför jag tränar.

Det pågår en konspiration mot mig. Jag är säker på det, men dock lite osäker på vem som egentligen ligger bakom (det är väl det som är grejen med konspirationer iofs). Det gäller självklart Vasaloppet. Som "alla" vet går Vasaloppet av stapeln första helgen i Mars, det har det alltid gjort. Öppet spår, tjejvasan samt halvvasan går helgen innan, så har det också alltid varit. Om man ska åka Vasaloppet så gör man det på VASALOPPET och inte i öppet spår. Det är inte samma sak fast det egentligen är det, lite smått oklart. I alla fall, tillbaka till berättelsen. Sedan länge har det varit bestämt att jag skulle bo och åka till Mora tillsammans med en killkompis och hans vänner. För att åka vasan. Det jag i skräck och panik insåg igår var att han trodde jag skulle åka "vasan" i öppet spår och har således bokat stuga och bil och fan och hans moster till den här helgen. Panik. Jag är i Skåne. Det är Onsdag. I och för sig har jag ju inte köpt startplats till varken vasaloppet eller öppet spår än, eller köpt skidor heller för den delen (allt för att göra mitt liv mer spännande?!?!).... Men det blir total stresspanik i min hjärna. Jessica är glad som en spillevink och hetsar mig att jag ska göra en 180-gradare och åka nu i helgen istället såklart (hon åker tjejvasan på Lördag), och hetsar med finfina printscreens på väderleksrapporter som lockar med strålande sol och ca -5 och kollar upp startplatser och bussbiljetter och argumenterar mycket tydligt alla fördelar med detta alternativ:) Rent träningsmässigt spelar ju en vecka hit eller dit ingen roll och kolhydratsladdningen har ju varit perfekt här i Skåne, vi äter kladdkaka till efterrätt varje dag. Men stressen gör mig förvirrad och paralyserad. Vi får se hur det blir. Men jag är helt säker. De försöker lura mig alltihopa. På något sätt. Jag bara vet det.

Att vara här hemma är som att kastas in i en idyll där Johan och Anna är sådär kära som man bara kan hoppas att få bli någon gång och där mysiga middagar, signerade Johan (vilken man!), med vin och tp hör till vardagssysslorna. Kan inte bli bättre för själen! Nu när tur-tur-duvorna gått och lagt sig är det bara vampyren och Stitch som e vakna.

Är det något som stockholmarna inte har fattat så det hur man grillar en korv. Därför är det typ min plikt att äta just det när jag e här. Och lite mos... och räksallad

 

Blev sjukt sugen på kött ikväll och inhandlade en rejäl bit entrekååt... Drygt 300 gram närmre bestämt! Till detta chevré och sallad. Fy. Fan. Vad. Gott!! Jag satt och mmmmm:ade för mig själv och njuter fortfarande trots att jag är kräkmätt. OCH! Senaste avsnittet av Revenge är precis nerladdat. Härliga Torsdag <3

Nog för att jag är hypokondriker men varför ska jag bli skadad?!?! Nu?!?! Jävla skitkropp. Hoppas att det går över tills imorgon. Blä. Det var LÄNGESEN mina ben såg ut som på bilden nedan och de utan smärtor trippade fram i högklackat, outtröttliga, natt efter natt.

Tiden går fort, alldeles för fort. Speciellt med tanke på Vasan. Helgen har varit sådär. Träningsmässigt ok eftersom det blev 15 km skidor i Lördags och 15 km promenad på ett soligt Djurgården med Jess igår (skulle egentligen på spinning också men orkade inte...). Men det har också syndats i form av alkohol, turkisk peppar(!!) och popcorn. Det återstår att se hur resultatet på invägningen på Onsdag påverkas. Jag kommer aldrig bli en sån där människa som förbjuder mig att göra det ena eller andra, då får det vara! Idag blev det crosstraining istället för spinning eftersom jag gick till fel gym, typiskt mig. Har en jobbig jävla träningsvärk i höfterna (?) som jag aldrig haft tidigare, beror väl antagligen på skidåkningen.

Löprunda, check! Jag känner mig tung i kroppen tyvärr. Sprang inte oavbrutet mina 7 km idag, dåligt. 3 km ganska långsamt, gick lite, sen tempoökning, gick igen, och så snabba korta intervaller sista biten. Intervalldelen var väl där jag kände mig fräschast. Hur ska detta gå? Måste bli starkare, snabbare, uthålligare! Min halvvetenskapliga analys kommer fram till följande möjliga förklaringar:

I tisdags var jag ju ute och sprang på förmiddagen. Tanken var att senare köra styrka med Andersson. Sen när vi pratade var vi båda rätt osugna på det och vi orkade heller inte promenera kom vi fram till. En halvtimme senare ringer hon tillbaka och följande utspelar sig:

Jag gjorde det i alla fall. Men det var inte mycket mer än så. Först 5km löpning på Djurgården och sen lite intervaller de sista 1,6 km hem. Kändes att kroppen inte är helt hundra. Sen är det ju så jäkla typiskt att Runkeepern ska trilskas och hålla på att visa fel (4:30 tempo, I wish!)....men men. Nu är det gjort! Kanske blir ett styrkepass med Andersson ikväll också.

Nu är det 122 dagar kvar till årets roligaste lopp! Längtar så mycket! Och i år ska det gå snabbt, eller snabbare rättare sagt. Förra årets resultat var inte fy skam ändå med tanke på att det var min första Vätternrunda.

Vilken spillra man är. Kan inte sova, kan knappt gå. Det gör ont precis ÖVERALLT. Det är tacken man får för att försöka vara hälsosam. Det där med sömnen är ingen lek, jag somnade halv fem imorse, inte alls bra. Och som kronan på verket är jag krasslig, kul. Men jag vvidhåller min tes om att jag aldrig blir sjuk och helt enkelt ignorerar snoret. Bokade dock av mitt crosstraining pass i förmiddags, men vill inte ha en vilodag, tips på aktiviteter?

Vill man få något gjort får man tydligen göra det själv visar det sig. Som middagen igår. Inte dök det upp någon man vid min dörr inte. Efter några timmar i soffan var jag så hungrig att jag inte hade något annat val än att ställa mig vid spisen och ge mig i kast med något jag aldrig gjort förut, blomkålspuré. Det blev asbra. Duktigt Marie! Vem behöver en man.

Jag tror seriöst att jag har od:at på friskt luft idag. Min längdskidåkningsoskuld togs imorse, äntligen. Det var långt ifrån vackert. Jag ramlade otaliga gånger och halkade bakåt i uppförsbackar, men till slut fick jag i alla fall lite pejl på tekniken och tog mig 5 km. Efter det var det traditionsenligt mingelrundan med Jessica som skulle avverkas. Idag var det inte glamoröst, det var svinkallt och hårda vindar från Sibirien. Så nu sitter jag här i soffan med dubbla byxor, dubbla tröjor, filt och mössa. Jag har fortfarande inte tinat. Och laga mat det orkar jag inte det heller, men jag måste för jag har kommit fram till att jag äter alldeles för lite, inte bra. Om det mot förmodan är nån man som vill komma och laga middag till en isprinsessa är denne mer än välkommen!

Jag vet att det inte är hälsosamt att känna såhär. Sån oerhörd kärlek till någonting materiellt. Men jag vet ju hur det kommer att bli. Timmar och åter timmar av nya, roliga upplevelser tillsammans. Visst, ibland kommer det göra ont och jag kanske mår dåligt, men allt kul vi kommer att ha tillsammans väger upp, mer än väl. Precis som ett förhållande ska vara.

Hej och hå, vampyren här igen tyvärr. Nu e jag jättepigg. Borde sova för kl tio imorgon bitti (ja, det är "bitti" för mig) kommer min skjuts och då ska det provas skidor och kanske till och med åkas! Lördagen gick i tre tecken; bakfylla fram till tvåsnåret, till Bulidor för some serious styrelsestuff och avslutades med Jessica på nått VIP-event på Nike-Blast. Vi kom dit och som två små barn tog vi tacksamt emot varsin goodie-bag. Den var dock något av en besvikelse förutom rese-sizen på deo, tandkräm(??) och den högteknologiska vattenflaskan som kan ses på bilden nedan. Sen satt vi och skrattade åt folk utan koordinationsförmåga. Vi tog oss dock i kragen och joinade Sh-Baam-klassen och var typ sämst...haha. Efter den var det NTC-klass och den var enkel och bra och svettig. Sen var vi så hungriga så vi styrde oss mot casa Lundberg för EXTREMT nyttig middag plus snacks (blomkål med dip...).

Tror att jag har lyckats. Eller i alla fall tag ett stort steg i rätt rikning. Somnade vid halv två, ganska okej ändå, men det som är skillnaden är att jag gick upp halv sju. No mercy! Träningskläderna är redan på dessutom. Bra Marie. Det är sjukt vad man känner sig produktiv när man går upp såhär tidigt på morgonen:)

Torsdag idag då och det smärtar mig att fylla i aktivitet "vila" i mitt excelark. Ja, jag har skapat ett träningsschema i excel, sån är jag. All in! Varför blev det ingen träning idag då? För att den förbannade vampyr-dygnsrytmen ställde till det igen. Klockan var ställd på 8:30 och planen var att glatt hoppa upp ur sängen och ner på gymet innan dagens andra inplanerade saker skulle betas av. Istället somnade jag ca fyra imorse, vaknade visserligen till av klockan och läste några mess från Jess. Sedan somnade jag om. Och vaknade vid lunch och var därmed också tvungen att ställa in ett "möte" klockan halv två. Det kändes som att någon slagit mig hårt i huvudet alternativt stoppat in mig i centrifugen när jag tagit mig upp. Jag måste även poängtera att det är dygnsrytmen och inte mängden sömn som leder till detta illamående. På plussidan idag kan dock tilläggas: 1 Som vanligt väldigt trevlig middag med handelstjejerna hos Emelie 2. Hemligt planerande med min partner in crime aka. Jessica... Imorgon tar vi nya tag (klockan är ställd på 07:30)!

Igår var det dags för mig att bekanta mig med min nya vän, stakmaskinen. Och här handlar det inte om någon valfri vänskap, utan vi MÅSTE tycka om varandra... Efter att ha fått en helt värdelös introduktion av personalen satte jag igång. Mycket märklig känsla. Min träning har ju det senaste året nästan uteslutande bestått av konditionsträning med benen i fokus (löpning och cykling) så detta var...eehh...speciellt. I och med att händerna är typ fastbundna började det självklart klia och kittla i hela ansiktet. Jag trodde nog att jag hade fått pejl på tekniken och så och körde på en halvtimma för att inte överdriva första gången som jag har en tendens att göra. Rent visuellt såg jag ut som Agda, 77, och killen bredvid mig såg ut som Hellner.. Paniken uppkom dock när jag med lite snabb huvudräkning fick fram att jag med dagens tempo kommer att köra Vasaloppet på 12 timmar, detta utan att ta hänsyn skillnaden i att stå 30 min i ett gym vs. 12 (!!!) timmar på snö i ett kallt spår. Fy fan. När jag sedan ringde Jessica och frågade hur snabbt hon brukar köra på stakmaskinen ville jag dö, hon är dubbelt så snabb som mig och hon behöver bara köra 3 mil. Orättvisan.

Vad gäller mina matvanor finns mycket över att önska. Jag är singel, otålig och har dåliga vanor. Kan sitta och knapra på en rå falukorvsbit för att jag inte orkar steka den eller leva på popcorn, kaffe och pasta med ketchup i perioder. Men nu är det slut på detta. Dels eftersom ovanstående i kombination med utebliven träning har lett till att jag gått upp X antal kilo vilket i första hand går ut över min löpning (och även min fåfänga). Att säga att jag är tjock eller "mullig" skulle vara ren lögn och de flesta hävdar tydligen att det inte syns över huvud taget, well ni duschar ju inte med mig... Hursomhelst. Eftersom jag nästan uteslutande umgås med hälsomedvetna människor plus det faktum att jag har en del atletiska mål framför mig det här året så måste det bli ändring. Nu. Jag började igår. Med kyckling/broccoli stroganoff, och en avokado i all hast innan gymet. Hädanefter är det nazi. I alla fall på vardagarna. Inte så att jag har någon intention att spåra matmässigt på helgerna men någon måtta får det ju vara. Det hela blir även avsevärt mycket enklare i och med att jag och Andersson har ingått ett vad om vem som kan gå ner mest i vikt under Februari månad. Tro nu för fan inte att det är någon självsvält eller dylikt på gång, men jag har stora förhoppningar på att jag går vinnande ur detta på grund av en enda enkel anledning; min fysiska aktivitet fram tills nu (eller snarare brist på den) i kombination med ovanstående, före detta matvanor banar väg för en viktminskning i Biggest Loser-klass de första veckorna. Game on säger jag bara:)

Amen tjena. Helgen är ett minne blott.. Vad hände? Jo det ska jag tala om för er. Helgen inleddes med utlovad discodans FOR REAL. Ibland vaknar jag med ångest men denna lördagen vaknade jag med ren glädje, ackompanjerad med en rejäl bakfylla som sig bör, det ska jag inte dölja:) Badabimbadabom, jag gjorde inte så mycket mer den här lördagen... Punkt. Det som hände var följande: hängde på alewalds med Jessica och nördade lite, småsomnade senare framför tv:n halva kvällen varpå jag var jättepigg vid elva och googlade/youtubade allt om jonas colting och triatlon...

Typiskt mig det här. Att på alla tänkbara sätt försöka lura och övertyga min stackars hjärna om varför jag ska ta mig an det annalkande Vasaloppet. Självklart finns det många anledningar varför jag inte borde (med för lite träning, för lite tid och avsaknaden av skidor som topp tre) och flera varför jag borde (att det är min sista del i klassikern på en SOLKLAR förstaplats). Men. Som den materialist jag är måste jag febrilt leta efter saker att belöna mig med OM jag klarar det för att få vågen att tippa åt rätt håll. Därför kom jag på att om jag klarar att ta mig igenom Vasaloppet (9 mil på skidor?!?!) så ska jag "unna" mig den här överprissatta löparjackan från NIKE. Den kanske inte ser så mycket ut för världen på bild, men i verkligheten är den silver med stort S. Jag har nu läst på och förstått att färgsättningen inte tillkommit pga. mina cravings för det som glittrar och glimmar utan självklart eftersom den är superreflekterande vilket kan komma till nytta i mörka Sverige om man inte har lust att bli roadkill nästa gång man är ute och springer.