Vasaloppet, ur ett annat perspektiv
Jag hade som så många andra kunnat skriva en uppsats om hur loppet var och hur det kändes. Från första staktaget till glidet in i mål. Nu gör vi på mitt sätt istället.
Tänk dig att du åker på skidresa. Du vet nästan till hundra procent att vädret kommer att vara strålande. Vad kan gå fel? För att vara säker på att inte missa någonting går du upp okristligt tidigt för att vara först i backen. Väl där blir du lite konfunderad, sätter på dig skidorna men känner att det är något som inte stämmer. Dagen innan har du ju åkt förbi den där backen och tänkt, wow! Men nu visar det sig att du ska UPPFÖR den, tillsammans med ca 7000 andra galningar. Sedan är det som att köra världens längsta transportsträcka. När är vi framme vid liften? Sen kommer du äntligen fram till nedförsbacken. Men! Det finns regler. Du måste köra störtlopp. Om inte så måste du ploga, i en "pist" som är cirka en meter bred. Detta medför givetvis att du ramlar. Men skidorna löser inte ut utan du ligger där som ett mongo med skidorna åt varsitt håll och det är fullkomligt omöjligt att ta sig upp igen. Sen, efter mycket om och men kommer du fram till en backe som ser fantastisk ut med lössnö och allt. Du gissade rätt. Du ska uppför även här. Man ska saxa heter det, jag väljer att kalla det omvänd plogning. efter dessa upplevelser tycker man ju att man blivit ordentligt jävla blåst på konfekten, men det kommer mer. Du ska hålla på såhär inte i en eller två timmar, utan snarare 7-12 timmar. Konstant. Och det är inte ens så att det finns en mysig stuga längs vägen där man kan sätta sig ner och vila och ta en kall öl. Det enda som erbjuds är varmt (?!) vatten, varm energidryck, blåbärssoppa och en torr bulle. Och allt detta gör man helt frivilligt. Inte bara "man", utan ca 30 000 personer per år. När kan jag anmäla mig till nästa år igen?
Kommentarer
Trackback