Shut Up and Run!!

Jag är en rastlös själ, energisk, rent av manisk ibland. Obotlig optimist dessutom och naiv och envis. Det är mitt utgångsläge. Så är det inte för alla, men ibland blir jag så trött på alla "realister". Listan av träningsbloggar som jag läser bara växer för varje dag och jag ska inte sticka under stolen med att det ger mig otrolig inspiration. Men. Det är så fruktansvärt mycket lagom-retorik där ute i cyberspace. Man måste sätta upp "rimliga" mål, man ska vara så försiktig och äta lagom av allt och träna lagom och...gäsp.... Nej. det behöver man inte. Man kan sätta upp fruktansvärt höga mål, det är inte fel att bli besviken på sig själv ibland om man inte når sina mål oavsett var de är satta. Livet går till stor del ut på att hantera besvikleser. Om vi då är så rädda för just detta och därför sätter upp mål som är "lagom", hur ska vi då utvecklas? Jag säger hellre att mitt mål är att köra Ironman Kalmar detta år parallellt med klassikern och ligger och spyr och tvingas bryta mitt i än att säga att jag ska springa milen på under 50 min om sju månader, när jag vet att om jag bara hade krigat, så hade jag kunnat göra det om en månad. Människor är så rädda för att misslyckas, så även jag ibland. Men jag övervinner min rädsla genom att utmana mig själv, på riktigt. Ingenting slår den känslan när man överträffar sig själv och når högt satta mål. Det är därför jag tränar.