Shut Up and Run!!

Vasaloppet var ett fullskaligt krig. Mestadels känslomässigt och psykiskt. Jag har väl i och för sig gjort mig känd för min stålvilja, envishet och hårda pannben vid det här laget, men jag har aldrig kännt så mycket som jag kände idag. Jag var arg, för att jag var så dålig. Jag var glad, för att jag tog mig i mål, för att det var en sån upplevelse och fint väder. Jag var irriterad, för att folk ramlade framför mig när jag hade farten uppe och att jag ramlade. Ena sekunden ren glädje och andra sekunden gråten i halsen. Jag hörde hur det plingade till i telefonen längs vägen men hann aldrig kolla sms:en. Däremot pratade jag med Andersson efter drygt hälften och hon peppade mig. Jonatan ringde också och sa till mig att kriga vidare. Sen stod jag där, högst upp på sista backen och kunde staka mig i mål i en jäkla fart! En minut senare ringde Jessica, och då brast det. Jag grät och grät som ett litet barn. Hon överöste mig med komplimanger och jag var så besviken och utmattad på ett sätt men samtidigt så stolt över mig själv och när hon satte ord på det, när det var verklighet att jag klarat det, då brast det. Jag kan inte nog tacka Jessica för hur mycket den stöttning, det träningsnörderi och den vänskap hon bidragit med betyder!!! Du är bäst!! Sedan fortsatte gråtfesten när jag pratade med andra fina vänner som betyder så mycket för mig och som låter mig vara så naiv och galen som jag är:)