Shut Up and Run!!

Igår var det dags för mig att bekanta mig med min nya vän, stakmaskinen. Och här handlar det inte om någon valfri vänskap, utan vi MÅSTE tycka om varandra... Efter att ha fått en helt värdelös introduktion av personalen satte jag igång. Mycket märklig känsla. Min träning har ju det senaste året nästan uteslutande bestått av konditionsträning med benen i fokus (löpning och cykling) så detta var...eehh...speciellt. I och med att händerna är typ fastbundna började det självklart klia och kittla i hela ansiktet. Jag trodde nog att jag hade fått pejl på tekniken och så och körde på en halvtimma för att inte överdriva första gången som jag har en tendens att göra. Rent visuellt såg jag ut som Agda, 77, och killen bredvid mig såg ut som Hellner.. Paniken uppkom dock när jag med lite snabb huvudräkning fick fram att jag med dagens tempo kommer att köra Vasaloppet på 12 timmar, detta utan att ta hänsyn skillnaden i att stå 30 min i ett gym vs. 12 (!!!) timmar på snö i ett kallt spår. Fy fan. När jag sedan ringde Jessica och frågade hur snabbt hon brukar köra på stakmaskinen ville jag dö, hon är dubbelt så snabb som mig och hon behöver bara köra 3 mil. Orättvisan.