Shut Up and Run!!

Ojojoj vad det har varit liv i luckan! Först var det debattören Rebecca Weidmo Uvell som kände sig kränkt. Av alla som träningshetsar och fb-uppdaterar om hur mycket dom springer och hur alla bara tränar hela tiden. Hon tyckte att dessa skulle CHILLA för att man mår faktiskt bättre av att träna måttligt, och vara lagom. Punkt. Nästa mediapersonlighet att bli kränkt (av föregående) var marathonbloggaren Petra Månström. Hon tyckte att alla skulle sluta provocera med sitt soffkramande, tv-tittande och osunda leverne och låta alla träna bäst dom ville. Sen gav hon sig på rökarna och tyckte minsann att alla lata jävla rökare kunde sluta existera och förpesta alla andras tillvaro. Det tar inte slut här. Senare på twitter kom från alla håll raljeringar och ryggdunkningar om dessa förbannade rökare med hashtags som #skjutallarökare och #giftpinne. Och nu sitter jag här och känner mig kränkt.

 

Jag kan inte för mitt liv förstå varför man måste hata alla andra människor som inte delar samma uppfattning som man själv har. Att dessutom göra det på så stora mediala plattformar som dessa personer har tillgång till är ännu värre. Värsta mobbingen, åt alla håll. Tränar man inte är man lat, tränar man är man pretentiös, röker man är man en idiot, kollar man på tv är man dum, har man inte tv är man en snobb. HERREGUD. Make love not war liksom.

 

Jag är nog så långt ifrån guds bästa barn man kan komma och dessutom tror jag inte ens på gud.... Jag tränar, jättemycket. Har gjort klassikern och ironman och cyklat till paris och älskar verkligen att träna, ofta och länge. Jag kollar på tv, ibland jättemycket och ibland inte alls. Och, jag röker. Jag vet att det inte är bra och allt det där. Jag har nog aldrig skämts så mycket som när jag innan starten till Lidingöloppet gömde mig bakom ett träd och tog en cigarett. När jag gick i mål på ironman i somras var det första jag gjorde att tända en cigarett. Jag försöker även så gott det går att inte förpesta andras tillvaro med min last. Man får tycka precis vad man vill om min rökning och självklart borde jag genast sluta. Men oavsett, är det okej att hata mig för det?

 

Jag har vänner som inte kan tänka sig något värre än att springa ens 100 meter, vänner som älskar att kolla på "skräp-tv", folk som ägnar hela sitt liv till att träna. Och så vidare. Alla är olika. Allt är inte svart eller vitt. Låt det vara så. Människor är väl mer mångfacetterade än att man kan döma någon efter ett intresse eller last?

 

Nu ska jag ut och springa två mil och sen ta en cig.