Shut Up and Run!!

Vi kom till fuerteventura på söndagen och fick våra cyklar måndag morgon. Var lite smått skeptisk till det faktum att vi skulle köra med shimanokomponenter under veckan, men det visade sig gå hur bra som helst. Det är ju alltid lite nervöst att sätta sig på cykeln efter x antal vinterveckor där det närmaste man kommer cykling är en rutten spinningcykel. Hur skulle detta gå?

 

Första dagen tänkte vi ta det lite lugnt och köra en 40 km runda, vilket slutade i ca 60 km. Efter ca 2,5 mil kom vi till kusten och hej nu är vi på västkusten av ön!! NOT, vi var bara vid en by söderut...Detta kom att bli en regel för veckan; 2 mils omväg. Men det var kul! Kände direkt shocken av småbackar och motvind. Denna motvind som vi blev tvugna att embracea under veckan....

 

Dag 2. Då skulle vi bli lite mer ambitiösa och ge oss på en tiomilarunda som inkluderade Cardon. Vilket betyder 17% uppför. I motvind. Det började såklart med att vi cyklade fel...haha... Mycket ångestcykling tänkade på den där jävla backen som visade sig vara något av det lättaste för dagen. Cardon gick väl ok och sen var det en nedför-sträcka som var rätt najs. Sen började det. Motlut. Motvind. Vi kom ingenstans. Vi hade blivit rekommenderade att stanna och fika/luncha i Pajara. Men NÄR kommer den jävla byn?!?! Som vanligt, om man bara trampar på, så kommer man dit oavsett hur långsamt det går. Men det var ett mentalt krig att inte veta. Pajara kan vara det mest genuina som FV har att erbjuda (och det säger mycket) och vi stannade för Bolognese lyckligt ovetande om vad som väntade...

 

Sockerbitsvägen ja. Den har man ju hört talas om och sett otaliga instagrambilder på. IRL bjöd den mest på ångest. Så värst jobbigt fysiskt var det inte, men för en extremt höjdrädd person som undertecknad var det för jävligt. Jag var helt säker på att jag skulle dö. Ännu värre blev det när vi skulle nedför... Ujujuj vad hon krampaktigt höll i bromsarna. Nu måste det va över! Men icke!! Nu väntade värsta stigningen. Upp till dom jävla kungarna. Jag cyklade först och såg till att hålla mig så nära mittstrecken jag kunde. Detta var möjligt för att Jess skrek BIL!!!!! så fort det kom nån, så att jag motvilligt kunde svänga in till kanten. När vi väl va uppe highfiveade vi och fotade och raljerade över att nu är det nerför minsann, yey!! Det som väntade oss var branta serpentinvägar och dödsasfalt..

 

Jag kände hur mina händer höll på att krampa när jag såg hur Jess bromsade in och stannade. Winning när hon tyckte vi skulle gå en bit! Då kom såklart assnabba cyklister förbi och frågade om vi behövde hjälp...skammen. jaja. Men sen. Från Antigua, som vi snart kom fram till, var det high life. Medvind, i stort sett platt och 45 km/h... a.k.a heaven.

 

1900 höjdmeter rikare och 12 mil senare var vi nöjda för dagen!