Shut Up and Run!!

Då va det gjort...puh. Jag körde öppet spår för andra gången. 10:16, missnöjd. Var helt säker att jag skulle komma in under tio, ett tag trodde jag att 9 var möjligt. Helvete. Inget fäste på nio mil. INGET FÄSTE. Det betyder stakning, tack Alex för överkroppsstyrka och simträning. Vi lämnar väl det där, inte så roligt att lyssna på gnäll:) Men jag måste ju göra det igen för jag kan inte vara såhär dålig. Jävla skidåkning!!!!

 

Nu är det snart dags. Vasaloppet 2013, eller ja, öppet spår. Same shit different name. Allt är som det ska, imorgon kör vi upp till Sälen och jag har inte packat ur sommardäcken ur bilen, packat eller köpt startplats. Det löser sig. Alla runt omkring mig verkar bli sjuka men jag tror att jag mår bra, har vilat sen träningsveckan på Playitas förutom ett katastrofalt dåligt genomförande på den obligatoriska måndagsspinningen. Äter kladdkaka och oroar mig över min bränna. Förra året köpte jag ju mina skidor på fredagen och körde vasan på söndagen. Det gick. Knappt. I år är jag mycket mer vältränad och har i alla fall ca 20 mil på skidor om jag inte minns fel. Det borde göra avsevärd skillnad, både på mitt välbefinnande under loppet och på sluttiden. Yr.no som jag knarkar för tillfället lovar finfina förhållanden så nu hoppas jag på sub 10 i alla fall. Den som lever får se. Förr eller senare är det ju över och det KAN INTE gå sämre än förra året, alltid något...haha

 

 

 

 

 

 

Vi kom till fuerteventura på söndagen och fick våra cyklar måndag morgon. Var lite smått skeptisk till det faktum att vi skulle köra med shimanokomponenter under veckan, men det visade sig gå hur bra som helst. Det är ju alltid lite nervöst att sätta sig på cykeln efter x antal vinterveckor där det närmaste man kommer cykling är en rutten spinningcykel. Hur skulle detta gå?

 

Första dagen tänkte vi ta det lite lugnt och köra en 40 km runda, vilket slutade i ca 60 km. Efter ca 2,5 mil kom vi till kusten och hej nu är vi på västkusten av ön!! NOT, vi var bara vid en by söderut...Detta kom att bli en regel för veckan; 2 mils omväg. Men det var kul! Kände direkt shocken av småbackar och motvind. Denna motvind som vi blev tvugna att embracea under veckan....

 

Dag 2. Då skulle vi bli lite mer ambitiösa och ge oss på en tiomilarunda som inkluderade Cardon. Vilket betyder 17% uppför. I motvind. Det började såklart med att vi cyklade fel...haha... Mycket ångestcykling tänkade på den där jävla backen som visade sig vara något av det lättaste för dagen. Cardon gick väl ok och sen var det en nedför-sträcka som var rätt najs. Sen började det. Motlut. Motvind. Vi kom ingenstans. Vi hade blivit rekommenderade att stanna och fika/luncha i Pajara. Men NÄR kommer den jävla byn?!?! Som vanligt, om man bara trampar på, så kommer man dit oavsett hur långsamt det går. Men det var ett mentalt krig att inte veta. Pajara kan vara det mest genuina som FV har att erbjuda (och det säger mycket) och vi stannade för Bolognese lyckligt ovetande om vad som väntade...

 

Sockerbitsvägen ja. Den har man ju hört talas om och sett otaliga instagrambilder på. IRL bjöd den mest på ångest. Så värst jobbigt fysiskt var det inte, men för en extremt höjdrädd person som undertecknad var det för jävligt. Jag var helt säker på att jag skulle dö. Ännu värre blev det när vi skulle nedför... Ujujuj vad hon krampaktigt höll i bromsarna. Nu måste det va över! Men icke!! Nu väntade värsta stigningen. Upp till dom jävla kungarna. Jag cyklade först och såg till att hålla mig så nära mittstrecken jag kunde. Detta var möjligt för att Jess skrek BIL!!!!! så fort det kom nån, så att jag motvilligt kunde svänga in till kanten. När vi väl va uppe highfiveade vi och fotade och raljerade över att nu är det nerför minsann, yey!! Det som väntade oss var branta serpentinvägar och dödsasfalt..

 

Jag kände hur mina händer höll på att krampa när jag såg hur Jess bromsade in och stannade. Winning när hon tyckte vi skulle gå en bit! Då kom såklart assnabba cyklister förbi och frågade om vi behövde hjälp...skammen. jaja. Men sen. Från Antigua, som vi snart kom fram till, var det high life. Medvind, i stort sett platt och 45 km/h... a.k.a heaven.

 

1900 höjdmeter rikare och 12 mil senare var vi nöjda för dagen!

Nu är jag tillbaka i civilisationen. Och dödskylan. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt och jag ska dela med mig av den. Snart. 

 

Veckan har bjudit på dödscykling. Dvs uppför, uppför, uppför och sen nedför, nedför, nedför = inte bra för mitt höjdrädda psyke...puh!!! Och även mil efter mil med motvind och motlut. Det är härdande. Slutade veckan på ca 30 träningstimmar. Nöjd.

 

Medan Jessica har varit flitig och bloggat och uppdaterat funbeat och Garmin och bloggen så har jag......druckit kaffe. Fick panik på den dåliga uppkopplingen...

 

Jag är en nattmänniska av rang. Ganska jobbigt mestadels. Ingen ro i kroppen att sova eller att ens försöka. Det jag sysselsätter mig med nu är att planera min packning inför nästa veckas semester/träningsläger. Och blogga såklart. Känns så hilma overkligt och samtidigt såååå VÄRT att om en veckan sitter vi i värmen och myser:) Inte glömma paddlar, dolme, pedaler, solisar osv. Lyxproblem..hehe. För ett år sedan var vi på vår första kärlekssemester tillsammans, då i Mexico. Visst tränade vi liiiite, men mest va det en softar-resa. En fantastisk sådan. Tänk om detta är början på en tradition (hoppas): Majsan and Jess goes abroad. Ska försöka snarka av mig de närmsta dagarna så hon slipper min högljudda sömn, bästa frugan ♥

 

 

 

 

Vilken dag! Solen sken över Stockholm när jag mötte upp frugan för distanspass. Det var hur mysigt som helst, kände mig pigg och lätt. 13 km senare var vi tillbaka på Stureplan, men jag var sugen på mer så jag kutade vidare. När jag kommit till Karlaplan hade jag skrapat ihop 22 km. Fortfarande pigg. Negativ split. McD-kaffe. Lååång dusch. Goda nyheter. Och nu middag med trevliga tjejer. Har haft det värre.

 

Jag är trött. Trött i kroppen. Trött i huvudet. Jag har varken tränat för mycket eller tänkt för mycket. Jag brukar alltid vara pigg tjej hej och bara ånga på, men nu är det som att all energi bara tagit sluuuut. Orkar ingenting, inte ens träna. 

 

Idag var jag dock på gymet med Emil. Han har ramlat och slått sig på skidorna. Ordentligt. =rullstol och två ben som e sönder :( Så jag har agerat personlig asistent hela dagen och puttat rullstol osv... Fan alltså. Man vet inte hur bökigt det är förrän man upplever det. Tur kanske. Emil är iaf en sjuk krigare och jag är helt övertygad om att detta kommer gå asbra. Jag är som vanligt en vilsen själ på gymet och går mest runt och TITTAR på andra som tränar. Tur att Emil sa åt mig vad jag skulle göra! Imorgon blir det förhoppningsvis mysjogg med frugan och sen.... Sen är det bara en vecka kvar innan vi åker. Känns så jävla bra tajmat! We need this!! En vecka av träna, äta, träna, sola, träna, äta, sova, REPEAT:)