Shut Up and Run!!

Det går liksom inte att komma undan, den där känslan av tomhet efter ett lopp man har laddat för så länge. När det dessutom är två helger på rad (skulle varit tre, mer om det i ett annat inlägg), blir det ännu värre. Jag känner mig mest bara ensam och totalt omotiverad. Kanske för att formen visade sig vara kass. Hursomhelst, sommaren är ju inte slut och många äventyr ligger framför mig. Så HUR gör man för att hitta lusten igen?

 

Igår ville alla läsa om vad jag hade att skriva om. Kul! Jag kommer såklart fortsätta skriva så jag förväntar mig att ni fortsätter att läsa :)

 

Jo, man kan ju bara cykla runt Vättern på ett sätt, och det innebär ju 30 låååånga mil, men det finns ju (minst) 3 lopp denna cykel-hets-vecka i Motala. Och nu är det över för i år. Lite tomt faktiskt. 

 

För mig var det första året som jag körde alla tre loppen, alltså tjejvättern, halvvättern och hela varvet runt sjön. Nu tänkte jag summera dem i en inte alltför långrandig textversion.

 

 

Tanken här var att jag skulle leda en 3:30-grupp. Men eftersom det var för få anmälda i både min grupp och 4:00-gruppen så slogs de ihop till en 4:00-grupp. Väl vid starten visade det sig att vi var 16 tappra tjejer ändå. Efter ca 2,5 mil insåg vi att det var för stor spridning kapacitetsmässigt i gruppen och därför valde vi att splitta upp gruppen i två. Jag tog hand om den nya 3:30 gruppen. Dock hade vi ju tappat en del de inledande milen. Men det gick superbra! Det är såhär det ska vara att cykla!! Var inte speciellt jobbbigt för mig att leda ett gäng astaggade tjejer och det blev inte direkt svårare när vi fick medvind mellan mil 5-8. Vi kom in på 3:34, alla var väldigt nöjda, jag kunde verkligen njuta och desutom kände jag verkligen varför jag älskar att cykla! Boom 5/5!

 

 

Dagens mål var att leda en 5:30-grupp, det var lite speciellt eftersom jag kände, eller "kände folk som kände" nästan hela klungan. Det var en stark grupp och när Stefan och Albin (som var de enda okända namnen) visade sig vara som ånglok visste jag nästan att vi kunde köra mkt fortare. Lite flyt i början gjorde att vi kunde snålåka på både Garys och Alexs sub 5-grupper ner mot Omberg. Där körde vi fri fart eftersom nästan allt annat är omöjligt. Jag hade ju hoppats på samma vindar som dagen före, men vi fick det lite tuffare sista fem, men vad gör det när man har ett så starkt gäng med sig? Vi gled in i Motala över mållinjen på 5:01 och var mer än nöjda. Grym klunga! Tack allihopa :)

 

 

 

Jag har ju en speciell relation till detta lopp. Det var här jag debuterade i långdistanslopp. Då på en för stor stålcykel med sko-korgar och alla andra fel man kan göra. Det var även här jag fastnade för cyklingen. Loppet 2011 var jag lycklig från start till mål och det kommer att vara ett minne för livet. Förra året var bara misär med för högt ställt mål, dålig klunga, nerver och pissväder. Det slutade i en DNF och massvis av tårar. I år skulle det bli revansch. Det blev det på sätt och vis.

 

Återigen var målet att cykla in på sub 9, nu med en Ride of Hope-klunga ledd av Alex som jag litar på till 100%. Men det visade sig snart att flera parametrar inte stämde. Jag var inte stark nog, klungan var inte stark nog (vilket leder till ryckighet osv), 10 m/s motvind ner till Jönköping.... Jag kände även att mitt mindset var helt knasigt. Så fort vi passerade Gränna tänkte jag "Det var här jag bröt förra året". I flera av backarna kände jag hur bara benen dog, tillsynes utan anledning och jag kände att jag aldrig mer ville cykla igen. Ända från Jönköping tänkte jag bara på hur jag skulle lägga fram det för Alex att jag tänkte bryta. Det dröjde tills Fagerhult vilket var vårt första stop.

 

Där tänkte jag, jaha då bryter jag igen, det var sista gången jag ställer mig på startlinjen till det här förbannade loppet.

 

Sen råkade jag se Christofer i depån, det var med honom och hans killkompisar jag bodde med i Motala. De tjatade att jag skulle fortsätta med dem men det var inte förrens Isac kom fram till mig mig och sa "Marie, du vet hur mycket jag hatar att göra det här, och måste jag göra det så måste fan du också!!" som jag bestämde mig för att följa med. Det tog ca tre minuter innan jag i stort sett tog över klungan från Christofer vilket han nog iofs var ganska glad över. Men jag måste säga, även om vi cyklade en bra bit under min kapacitet så var det SÅ. JÄVLA. ROLIGT. Vilka killar! De flesta hade blivit ditlurade och hade inte många mil i benen men stämningen var på topp och det blev mkt skratt och sjuka historier. Jag var oerhört tacksam och glad när jag passerade mållinjen! 10:50 visade klockan, långt sämre än mitt mål men helt ärligt var det såååå värt! Killarna var också väldigt stolta, deras tid blev 11:22-ish eftersom de startade ca en halvtimma före mig.

 

 

Cykling ska vara roligt! Vi ses i Motala 2014 utan tvekan och jag lovar att blogga bättre framöver ;)