Shut Up and Run!!

Det går liksom inte att komma undan, den där känslan av tomhet efter ett lopp man har laddat för så länge. När det dessutom är två helger på rad (skulle varit tre, mer om det i ett annat inlägg), blir det ännu värre. Jag känner mig mest bara ensam och totalt omotiverad. Kanske för att formen visade sig vara kass. Hursomhelst, sommaren är ju inte slut och många äventyr ligger framför mig. Så HUR gör man för att hitta lusten igen?

 

Igår ville alla läsa om vad jag hade att skriva om. Kul! Jag kommer såklart fortsätta skriva så jag förväntar mig att ni fortsätter att läsa :)

 

Jo, man kan ju bara cykla runt Vättern på ett sätt, och det innebär ju 30 låååånga mil, men det finns ju (minst) 3 lopp denna cykel-hets-vecka i Motala. Och nu är det över för i år. Lite tomt faktiskt. 

 

För mig var det första året som jag körde alla tre loppen, alltså tjejvättern, halvvättern och hela varvet runt sjön. Nu tänkte jag summera dem i en inte alltför långrandig textversion.

 

 

Tanken här var att jag skulle leda en 3:30-grupp. Men eftersom det var för få anmälda i både min grupp och 4:00-gruppen så slogs de ihop till en 4:00-grupp. Väl vid starten visade det sig att vi var 16 tappra tjejer ändå. Efter ca 2,5 mil insåg vi att det var för stor spridning kapacitetsmässigt i gruppen och därför valde vi att splitta upp gruppen i två. Jag tog hand om den nya 3:30 gruppen. Dock hade vi ju tappat en del de inledande milen. Men det gick superbra! Det är såhär det ska vara att cykla!! Var inte speciellt jobbbigt för mig att leda ett gäng astaggade tjejer och det blev inte direkt svårare när vi fick medvind mellan mil 5-8. Vi kom in på 3:34, alla var väldigt nöjda, jag kunde verkligen njuta och desutom kände jag verkligen varför jag älskar att cykla! Boom 5/5!

 

 

Dagens mål var att leda en 5:30-grupp, det var lite speciellt eftersom jag kände, eller "kände folk som kände" nästan hela klungan. Det var en stark grupp och när Stefan och Albin (som var de enda okända namnen) visade sig vara som ånglok visste jag nästan att vi kunde köra mkt fortare. Lite flyt i början gjorde att vi kunde snålåka på både Garys och Alexs sub 5-grupper ner mot Omberg. Där körde vi fri fart eftersom nästan allt annat är omöjligt. Jag hade ju hoppats på samma vindar som dagen före, men vi fick det lite tuffare sista fem, men vad gör det när man har ett så starkt gäng med sig? Vi gled in i Motala över mållinjen på 5:01 och var mer än nöjda. Grym klunga! Tack allihopa :)

 

 

 

Jag har ju en speciell relation till detta lopp. Det var här jag debuterade i långdistanslopp. Då på en för stor stålcykel med sko-korgar och alla andra fel man kan göra. Det var även här jag fastnade för cyklingen. Loppet 2011 var jag lycklig från start till mål och det kommer att vara ett minne för livet. Förra året var bara misär med för högt ställt mål, dålig klunga, nerver och pissväder. Det slutade i en DNF och massvis av tårar. I år skulle det bli revansch. Det blev det på sätt och vis.

 

Återigen var målet att cykla in på sub 9, nu med en Ride of Hope-klunga ledd av Alex som jag litar på till 100%. Men det visade sig snart att flera parametrar inte stämde. Jag var inte stark nog, klungan var inte stark nog (vilket leder till ryckighet osv), 10 m/s motvind ner till Jönköping.... Jag kände även att mitt mindset var helt knasigt. Så fort vi passerade Gränna tänkte jag "Det var här jag bröt förra året". I flera av backarna kände jag hur bara benen dog, tillsynes utan anledning och jag kände att jag aldrig mer ville cykla igen. Ända från Jönköping tänkte jag bara på hur jag skulle lägga fram det för Alex att jag tänkte bryta. Det dröjde tills Fagerhult vilket var vårt första stop.

 

Där tänkte jag, jaha då bryter jag igen, det var sista gången jag ställer mig på startlinjen till det här förbannade loppet.

 

Sen råkade jag se Christofer i depån, det var med honom och hans killkompisar jag bodde med i Motala. De tjatade att jag skulle fortsätta med dem men det var inte förrens Isac kom fram till mig mig och sa "Marie, du vet hur mycket jag hatar att göra det här, och måste jag göra det så måste fan du också!!" som jag bestämde mig för att följa med. Det tog ca tre minuter innan jag i stort sett tog över klungan från Christofer vilket han nog iofs var ganska glad över. Men jag måste säga, även om vi cyklade en bra bit under min kapacitet så var det SÅ. JÄVLA. ROLIGT. Vilka killar! De flesta hade blivit ditlurade och hade inte många mil i benen men stämningen var på topp och det blev mkt skratt och sjuka historier. Jag var oerhört tacksam och glad när jag passerade mållinjen! 10:50 visade klockan, långt sämre än mitt mål men helt ärligt var det såååå värt! Killarna var också väldigt stolta, deras tid blev 11:22-ish eftersom de startade ca en halvtimma före mig.

 

 

Cykling ska vara roligt! Vi ses i Motala 2014 utan tvekan och jag lovar att blogga bättre framöver ;)

Sedan sist har jag tränat, jo det har jag. Men mest cykling med rynkeby. Fokus har legat på andra delar i livet, och även om jag antagligen inte är något proffs, så vet jag i alla fall att vissa saker måste stryka på kanten när livet kommer emellan. Och för min del blev det träningen. Väldigt naurligt eftersom jag i samma veva åkte på en ordentlig förkylning som gör att jag inte kan andas ordentligt.

 

Något som ger mig enorm styrka i hela den här orkanen är att se individer växa i team rynkeby...det ger mig en enorm lycka!

 

Jag vill så gärna säga något väldigt smart och genomtänkt och så vidare här. Men jag har förstått. Livet är vad det är. Förr eller senare kommer vi alla att dö. Det bästa vi kan göra är att försöka ha så roligt som möjligt under den korta perioden vi är här!

 

....or hit someone you hate really hard!!!

 

 

Varför kan jag inte bara hålla tyst och köra mitt eget race? Nej nej, här ska det gapas vitt och brett, lova saker som inte sker...och. så. vidare. Som påpekats är 22 personer från Team Stockholm på Mallis och cyklar...och det första jag gör är naturligtvis att gapa om att jag minsann ska matcha deras mil på cykeln den här veckan. Som en person med grav tourettes. Och detta är inte första gången ska ni veta... Som ni förstått vid det här laget så ligger jag inte direkt i "framkant" med det löftet. MEN, istället för att bara lägga ner så får jag istället panik och funderar på hur jag ska "ta igen" den här dåliga starten. Allt går. Det är sen gammalt. Men det måste GÖRAS, inte TÄNKAS. OBS: Är bättre på att tänka än attt träna för det mesta (pga är geni och inte elitidrottare...hehe).

 

Oj vad det går. Snön har knappt lämnat marken och vi är fortfarande i April, men jag har ändå hunnit cykla 125 mil utomhus i år! Grattis till mig :) Givetvis spelar träningsveckan på Playitas in men cykling är cykling. Mitt problem är dock att jag hellre myz-cyklar med Rynkebyare än att ge mig ut själv och bomba på, är liksom ganska bekväm och lat... Och det har ju ingen blivit snabb av vad jag vet (?). Oftast är snabbt inte så viktigt men ibland är det just det. Jag ska ju som sagt snitta 34 runt sjön om 1,5 månad.... Kanske borde ge mig ut själv imorgon och testa gränserna. Tung hiphop och house i lurarna och embracea mjölksyran!

 

Får just nu panikångest över att det inte går att ladda upp bilder...

 

MEN eftersom min nya bloggcoach Maggan har poängterat viktigheten i att uppdatera ofta så får ni ett plain-text-inlägg sålänge!

 

 

 

 

 

 

Varför tar det så förbannat lång tid mellan mina blogginlägg?!?!?! --> Ingen vet

 

Idag har vi varit på event igen, inga konstigheter. Vi vann ingenting, stackars oss.. Men blev en vattenflaska och en städduk(????) rikare..... YEY!!!!!! Annars är det mest bara cykling, cykling, cykling. Kul som fasiken men det känns som sagt inte som att jag tränar. jag och frugan diskuterade detta över en kulinarisk McD-middag ikväll. Vad hände? Vi tränade ju som djur i vintras. Nu känner jag nästan hur jag dag för dag blir tjockare och tjockare och det är fan inte okej! FYI skyller vi allt på fasaloppet...

 

 

 

 

Det är så fantastiskt. Hur utomhussäsongen bara golvar mig. Har cyklat mer än 30 mil den här veckan tror jag (jag vet inte eftersom min Garmin-mojäng har pajjat), och det känns typ inte ens som att jag har tränat. Som grädde på moset har jag dessutom simmat och haft seriös kvalitetstid med mina favoriter frugan och Emil. Man vet att man har fantastiska OCH fantastiskt roliga vänner när man har hicka och kramp i magmusklerna när man beger sig hem ♥ (som dessutom lagar mat till en)

 

Idag körde vi officiella utomhuspremiärcykling med Team Stockholm. Den tyska sidan av mig fick utlopp när jag cyklade fram och tillbaka genom klungan och skrek diverse saker, me like. Är dock inte ett så svårt jobb att vara ledare när man har så grymma deltagare!! Fun, fun, fun!!

 

 

 

 

 

 

 

Okej, nu fick jag lite feel, så nu tar jag det jag tänkte blogga igår. Om i förrgår. Sorry för att det blir lite inception-vibes..Men hur som. I måndags spinnade jag, den obligatoriska spinningen som jag inte har deltagit på.....ca tre veckor. Jag tyckte i all min ensamhet att spinning hörde vintern till och att vintern hörde Januari till. Vädergudarna tyckte annorlunda. Hursomhelst, nu var jag tillbaka i spinningsalen. Det gjorde ju inte saken bättre att jag dagen innan hade gjort ett taffligt försök till utomhuscykling. OCH att det var 100 grader i spinningsalen och luktade piss. But, I did it. Nog så. Men nu är det påsk och jag tänker f*n inte sätta en fot i en spinningsal förrens oktober, möjligen november. Nu börjar det ju, den fantastiska utomhussäsongen. Som vi har väntat, längtat, trånat osv.... Grus or no grus, jag skiter i vilket och cyklar ute!

 

 

 

Tänkte blogga igår, orkade inte. Tänkte blogga idag, orkade inte. Imorgon kommer det, jag känner det på mig. Den som lever får se.....

 

Idag var det dags. 5 km testlopp och jag hade haussat mig själv på twitter och outade att jag satsade på personbästa. Kanske inte ett jätte-rationellt beslut eftersom det pb:et sattes sent på förra säsongen. I förmiddags kände jag mig sådär sugen på löpning över huvud taget. Seeeeeeg som fan och konstaterar att jag lyckats SKRAPA ihop knappt 6 timmars träning på 3 veckor. Under. All. Kritik. Men det var ju bara att släpa sig bort till sjöhistoriska i minus 100 grader (läs minus 8). När jag väl va där så hade både händer och fötter i stort sett förfrusit. Rookie....

 

Men är det "race" så är det. Bara att bita ihop. Jag som kör på noll känsla och 100% Garmin fick panik när min klocka inte ville samarbeta för att jag lekte high-tech och gjorde massa oklara inställningar tidigare idag. Det enda jag hade att gå på var min playlist som jag visste var ganska exakt 23 minuter (pb = 22:50). Gick ut för fort som alltid i sub 4-tempo och sen tänkte jag att det är bara att KÄMPA. 3-varvs-bana med ca 200 meter is/snö osv per varv gjorde att man va tvungen att ta det lite lungt över det partiet. I mål på 23:05....YNKA 15 sekunder från pb...suck. Men vafan, grymt jobbat!!! OCH, jag blev tvåa :) har aldrig någonsin varit tvåa på någonting. Nu är ju inte 23:05 på något sätt en tid att skylta med, men va fan jag e glad! Nu kan jag inte sova för det förbannade, älskade endorfinruset som ställer till det. Detta va kul! Let's do it again!